Emelie

Okej, jag måste verkligen säga att jag är besviken på en person och mer besviken blir jag för varje dag som går. Visst, vi kom inte alls överrens ifrån början men sen vände det. Vi såg mer än det ytliga antar jag. Han trodde nog att jag var den blonda bimbon som han egentligen ville att jag skulle vara, det var fel. Han var inte den egotrippade typen jag hade föreställt mig heller. Vi fann varann.

Vi blev mycket goda vänner. En vänskap jag idag kan ifrågasätta många gånger. Alla mår inte bra jämt, vi har alla våra upp och nedgångar, men denna vinner alla. Från hans sida alltså. Jag säger inget om att han mår dåligt, har det jobbigt och så vidare (egentligen vet jag ingenting eftersom han inte har sagt nåt). Det jag tycker är illa är att nu är jag helt osynlig, halllåå?? finns jag ens för dig? Tråkigt är det iallafall... Ibland kan jag få ett (L) men det är nog mer för sakens skull. Det känns iallafall som så, jag känner mig bortglömd som vän från hans sida.

Jag vet inte ens om han kommer att läsa det här, det spelar egentligen ingen större roll vilket som. Jag kände bara för att skriva av mig lite, och om du nu läser, så vet du hur jag känner... eftersom du "vägrar" prata med mig längre. Jag finns, glöm inte det.