Emelie

Jag är så lessen nu och tårarna tränger fram i ögonen, ändå försöker jag vara stark för att kunna stötta dom som behöver det allra mest. Det är det en vän är till för och jag vill kunna vara en riktig bra sådan. Jag skrev i nåt blogginlägg sedan att caroline har gått bort och det är verkligen sorgligt och tragiskt. Hur bemöter man människor som har gått igenom en sådan sak? Att säga, "jag är ledsen, jag vet hur det känns" är ju bara bisarrt eftersom INGEN kan veta hur det känns om man inte har gått igenom det själv. Även fast man försöker förstå HUR det känns så går det inte att förstå. Sedan blir jag så jävla less på allt skitsnack som går i övik nu om hur carro dog. Folk som tror sig veta eller som spekulerar hej vilt tycker jag bara kan vara tyst. Vet man inte sanningen så ska man inte säga något. Tänker sånna personer ens? Att visa hänsyn är en av dom viktigaste sakerna att göra och det gör man inte om man sprider runt saker som man inte är säker på och absolut inte i en sån här situation. Tänk innan ni agerar! Tänk på familjen och de nära och kära, det sista dom behöver är att det går massa falska rykten som ingen är säker på att de ens stämmer. Jag vill iallafall skänka återigen en stor och värmande tanke till carolines familj!

Jag trodde att sorgen och ledsamheterna skulle sluta där, jag hoppades iallafall på det. Tills idag. Då jag får veta att min absolut bästa vän Petras låtsaspappa som hon har levt med hela livet har gått bort. Vad är det som händer egentligen? Han efterlämnade sig fem barn där bland annat Petra som står mig riktigt nära. Två små barn en som nyss kommit in i tonåren och sen den minsta som är 11 år. Hur är det att mista sin pappa? Ja, jag vet faktiskt inte det och där kan jag inte heller säga "jag vet hur det känns", eftersom det vet jag faktiskt inte. Jag hoppas bara att de är starka nog att ta sig ur det här och att de kommer på fötter igen och framförallt att dom finns för varandra. Jag finns för dom och även min familj, min mamma och pappa. Det är en tung period men om jag känner familjen rätt så kommer de att klara sig. De är normalt sett väldigt starka och jag hoppas och tror att de är starka nog att ta sig ur en sådan kris. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga till dom, skulle bara vilja krama om dom och säga att jag finns här ifall de behöver min hjälp till något. En kram kan ibland säga mer än tusen ord. Vila i frid!

Nu är jag helt tom i huvudet och jag vet varken in eller ut längre. Jag tror på gud och det är mycket för att jag vill ha något att tro på. Ibland kan det vara skönt faktiskt även fast jag inte ser mig som särskilt kristen. Jag vill helst bara tro i såna här ögonblick. Men ibland tvivlar jag för hur kan någon ta två bra människor ifrån jorden? Jag förstår inte och det kommer jag nog aldrig att göra. Svaret ligger så långt bort som ingen kan nå, någonsinn.
Nu orkar jag inget mer. Samtidigt så är jag glad att jag är i Umeå även om jag just nu känner mig lite missanpassad bland folket jag umgås med, så  kan jag nu få distans till saker och ting även om jag helst bara skulle vilja vara i övik och kunna stötta alla som behöver det. Att bara finnas där, men det hoppas jag att dom vet att jag gör. Jag är bara ett litet telefonsamtal bort vilken tid som helst på dygnet, jag finns alltid här! Glöm inte det.

Tack till Ida som lyssnade på mig då jag behövde prata av mig, det gör hon alltid och det är skönt. Jag känner mig lite ensam just nu, ingen förstår mig här uppe som hon gör. Synd bara att det är lite drygt 60 mil ifrån oss. Så långt bort men ändå så nära...
KRAM!