Emelie

Ikväll blev det en mycket god middag, fajitas! Det tyckte jag att jag var värd efter att ha fått reda på att jag fått VG. Ni kan nog inte ana hur stolt jag är över mig själv. Att börja på universitet för mig var jättestort, kom direkt från gymnasiet och hade inte så mycket kött på benen. Visste knappt hur man lagade en omelett och tryggheten att alltid ha mamma eller pappa vid sin sida om någon skulle hända lämnade jag då jag flyttade till Umeå. Det var nog det värsta. Vad skulle jag göra om något skulle gå fel? Om jag skulle bli sjuk? Vem skulle ta hand om mig då? Vem skulle tjata på mig att jag skulle städa eller att jag fick lov att tvätta? Ingen, mamma och pappa lämnade jag hemma i Övik. Jag har dom att tacka för att det har gått så bra för mig som det faktiskt gjort. Så TACK! Även fast det varit tungt ibland och jag egentligen bara ha velat kastat in handduken och ge upp så har dom alltid peppat mig. Det har varit i allt, träning, tävligar, ungdomen, problem och framförallt i skolan. Det är jag så oerhört tacksam för. Även fast jag inte alls är samma människa idag som jag var då jag flyttade från övik så är det min familj som format mig till den jag är idag, på gott och ont. Mest på gott måste jag säga eftersom jag tycker att jag är en bra människa idag, visst misstag kan alla göra, det är bara mänskligt. Motgångar stöter alla på det gäller bara att man tar sig igenom dem så blir man genast en mycket starkare människa även fast man kanske inte tror det just nu.

Jag har alltid varit van att ha min familj bakom mig i det mesta jag tar mig för och det har jag även idag. Även fast tryggheten idag är massa mil ifrån nu så känner jag mig ändå trygg. Jag vet att vad det än är eller vad som som än skulle hända så har jag dom, mamma, pappa och syster. Dom har alltid ställt upp och jag vet att dom fortfarande gör det och det uppskattar jag hur mycket som helst. Man ska vara rädd om sina nära och kära!

Idag satt jag och kollade på youtube och helt plötsligt så kommer ett klipp upp som gör mig väldigt nostalgisk. Min farmor är den, av den äldre generationen, som stått både mig och jenny närmast. Det är mycket för att jag aldrig hann träffa vissa och en del gick bort då jag var så liten så jag knappt kommer ihåg dem mer än på kort eller film.
Men då klippet kom upp så tänkte jag direkt på farmor, hon hade ett band som hon spelade då vi var riktigt små, jag kanske var fem år eller något, en väldigt gammal låt men ack så fin..Den lyssnade jag väldigt mycket på så här ska ni få höra;



Så, nä nu snart är det dags för sängen, en tidig dag imorgon igen. Natti!
Kram!