Emelie

Medan min mamma och pappa är i italien och roar sig (dom skulle till rimini idag) så fortsätter plugget för mig. Eller ja, nu är det ju kväll så jag har lagt ner. Var till skolan kl 08 imorse trots att jag inte började förrän 10.15, detta för att hinna läsa lite innan föreläsningen började. Alltså våran föreläsare är knäpp vi får typ inga raster fast alla sitter som på nålar och inte kan koncentrera sig, jag blir lika irriterad varje gång.

Imorgon så vankas plugg iaf, kl 10.15 så är det föreläsning och jag ska ta sovmorgon då! Dvs, INTE kliva upp och vara i skolan kl 08 som är lite geeeeeeek-varning om jag får säga det själv. Sen kl 13 efter lunch så ska jag träffa fredrik och vi ska surra och spåna massa om hur dom kommande veckorna kommer att se ut, det ska bli spännande. Förhoppningsvis storslaget! Sen efter det så ska jag tillbaka till min basgrupp för att köra fixa med vårat pm och presentation för att sedan kl 15 gå på EPP, efter-pluggs-pub! YEAH, då börjar helgen, igen! Det var ju nyss helg? Veckorna här uppe går så fort och det skrämmer mig lite eftersom verkligheten början knacka mig på axeln. Jag ska börja jobba, betala skatt, kliva upp tidigt varje morgon för att sedan komma hem alldeles lagom till middagen. Trots detta så är jag övertygad om att det kommer att bli hur roligt som helst. Ny stad, nya möjligheter, nya vänner och nya bekantskaper! Sen att jag har alla mina kära där nere gör inte saken sämre heller direkt. Hela min släkt, syster och massor med vänner! Gamla som nya!

Jag är glad idag, jag vet inte varför, varit glad hela veckan och jag tror att det kommer att hålla i sig. Jag börjar nämligen se ljuset i tunneln nu efter tre års studier, vad jag än tagit mig för har jag klarat det! Jag, Emelie som gick direkt från gymnasiet och tog klivet att flytta hemifrån, till en främmande stad och till en rätt avancerad utbildning. Nu sitter jag här, läser min sista kurs, sista termin och jag är äldst på skolan. 22 år och "äldst" på min utbildning. Vart tog åren vägen?

Trots att jag inte hunnit jobba i flera år, varit ute och rest i något år och sett världen så känner jag mig oerhört nöjd. Jag har kommit dig jag ville med hjälp av blod, svett och tårar, för att inte glömma dom underbara vännerna jag skaffat här uppe. Jag tänker till exempel på då jag hade 41 graders feber och vägrade åka in på sjukan eftersom jag skulle skriva tenta dagen därpå. L, min fd granne, tog hand om mig då. Eller då jag var superduper ledsen över en sak som hänt så kom S till min undsättning och "räddade" mig. M som alltid mötte mig efter krogen för att jag inte skulle behöva gå hem själv, eller som den okända killen, som jag inte kände, som följde mig ända fram till dörren då hagamannen gick lös. Då jag tänker tillbaka på allt så kan jag inte annat glädjas över allt som hänt mig, på gott som på ont. Det har gjort mig till den jag är idag och jag är stolt över mig själv. Jag kan, jag vill, jag ska!

Sen en tid tillbaka har jag varit trött, försökt att vara allt på samma gång. Det är så mycket man kan göra och borde och vill men mitt i allt så ska man räcka till. Sen en tid tillbaka har jag varit tom och försökt att hitta spår som leder rätt, det finns så mycket måsten om att vara bra på det man kan men mitt i allt så ska man vara sann. Sen en tid tillbaka har jag kännt mig svag och försökt vara någon till lags och man kämpar för en plats som passar både här och där och snart har man glömt vem man är.

Nu vet jag vem jag är.
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas till slut.

Jag har börjat på nytt och det vet jag då jag ser DIG.

Långdraget inlägg, jag vet! Hoppas ni har det bra allihopa!
*smaaaaaaaaaaaack*